Ingår ej i årets festival
Örjan Sandred (1964): Mimétisme (2021), uruppförande
Nadine Byrne (1985): Gretta (Time as it seems would be passive) (2015/2022)
”För mig är det spännande med musik som inte så lätt låter sig placeras i ett fack” förklarar slagverkaren Jonny Axelsson om varför han dras till Örjan Sandreds musik. Han har följt Sandreds musikaliska utveckling sedan 1990-talet och de har haft ett närmare samarbete sedan framförandet av Sandreds On the Floe Edge för slagverk, oboe och live-elektronik i Uppsala 2017.
Efter On the Floe Edge diskuterade de möjligheterna i att utnyttja det fysiska i slagverkarens musicerande, ”om rörelser kopplade till spelet som kan påminna om koreografi” som Jonny Axelsson beskriver det. ”Örjan beskrev en idé till ett nytt verk för slagverk med live-elektronik och video vilket lät väldigt intressant.” Med stöd av den kanadensiska konstnärsnämnden, Canada Council for the Arts, komponerades verket Mimétisme särskilt för Jonny Axelsson.
”Mimétisme utforskar hur visuella och auditiva stimuli samverkar och påverkar vår upplevelse av musik” skriver Örjan Sandred i sin verkkommentar. Slagverkaren filmas under framförandet och projiceras på en stor duk. Samtidigt ackompanjeras slagverkaren av en elektronisk stämma som reagerar på dennes spel. Det klingande materialet i den elektroniska stämman är också skapat för att knyta an till och smälta ihop med slagverksinstrumenten.
Genom att stundtals förvränga eller förskjuta videon och den elektroniska stämman spelar Sandred på publikens förväntningar att, till exempel, höra ljudet av ett trumslag samtidigt som vi ser klubban träffa skinnet. Till slut ”suddas gränsen ut mellan vad som framförs av slagverkaren och vad som enbart skapas av elektroniken”, som tonsättaren skriver.
Jonny Axelsson tycker att det är intressant att se hur Örjan Sandreds komponerande har förändrats med åren, inte minst sedan han flyttade till Kanada. ”Man kan skönja spår av både Sverige, Europa, USA och Kanada,” beskriver han, ”men framför allt finns Örjan själv där.”
Konstnären och kompositören Nadine Byrne verkar inom såväl musik och ljudkonst som film, text, kultur och performancekonst. Hon beskriver själv sitt konstnärskap som utforskande teman kring drömmar, minnen och personlig förlust. Tillsammans med sin syster Tanya Byrne uppträder hon i duon Ectoplasm Girls som systrarna beskrev som ”ett gemensamt energifält” i den brittiska tidningen The Wire.
Från 2015 härstammar Nadine Byrnes bildspel Gretta som består av 100 handgjorda små fotokollage som projiceras med datorstyrda diabildsprojektorer i en 20 minuter lång loop. Vid detta framförande ackompanjeras Gretta av ett nyskrivet musikstycke, Time as it seems would be passive, som här får sitt uruppförande.
Örjan Sandred: Mimétisme
Mimétisme utforskar hur visuella och auditiva stimuli samverkar och påverkar vår upplevelse av musik. Liveelektroniken fungerar som en förlängning av slagverksinstrumenten genom att reagera på varje slag och ljud. Stundtals blir den elektroniska stämman självständig, som en slags virtuell dubbelgångare som tycks leva sitt eget liv.
Tre videokameror registrerar framförandet och skapar grunden för videoprojektionerna. Ibland är projektionerna nära knutna till slagverkarens agerande, ibland bryter det visuella sig loss för att i stället stödja den elektroniska stämman. På så sätt suddas gränsen ut mellan vad som framförs av slagverkaren och vad som enbart skapas av elektroniken.
Mimikry, på franska ”mimétisme”, avser hur organismer och växter kan efterlikna andra arter för att till exempel skydda sig mot rovdjur. Det kan också avse människors omedvetna härmande av andra människors gester.
Örjan Sandred