Gösta Nystroem (1890–1966): Golfiner (1966)
1. Den skygges uthav
2. Tropisk orkester
3. Havsdagrar och molnflockar
Karin Rehnqvist (1957): Tiden ropar på dig (2013/2021), uruppförande
1. Världsklockan
2. Natt, uruppförande
3. Hårt åskväder, uruppförande
Det började med Världsklockan, den dramatiska första dikten i Harry Martinsons diktsamling ”Dikter om ljus och mörker”, som Karin Rehnqvist tonsatte för kör och cello på en beställning 2013. Men det var inte den enda dikten i samlingen som Rehnqvist fastnade för. Hon har enligt egen utsago ständigt ögon och öron öppna, på jakt efter lämpliga texter att sätta till musik. När en ny beställning kom ett antal år senare återvände hon till Martinson och ett ytterligare stycke blev till två.
Tillsammans med de två nytillkomna styckena, Natt och Hårt åskväder – vars dikter kommer från samma samling som Världsklockan – bildar triptyken en svit för kör, cello och i sista stycket även piano som fått namnet Tiden ropar på dig efter en av textraderna i dikten som allting började med.
Hela livet hade tonsättaren Gösta Nystroem havet nära sig. Det präglade hans liv: han gjorde strapatsfyllda resor till Norra ishavet och genom Suezkanalen, och han bodde i lång tid nära kusten. Det gjorde också avtryck i hans musik: verk som Sinfonia del mare, körsviten Tre havsvisioner och ett antal romanser med havstema skvallrar om detta. En av de poeter Nystroem återvände till var Ebba Lindqvist som delade hans fascination för havet.
Under sitt sista år i livet fann Nystroem en annan själsfrände i sjökaptenen och journalisten Claes E. Claeson, som rest på alla de sju haven och som år 1966 fick en diktsamling utgiven: ”Golfiner, dikter från hav och stränder”. Med fantasieggande textrader som ”Regnskogsorgel i tropisk rytmik, akacielundens korpar har tystnat” och ”Morgonskiftar violett himmelrundens färgseptett” lär de ha varit svåra för en erfaren tonsättare och resenär att motstå. Körsviten Golfiner blev kanske det allra sista Gösta Nystroem komponerade.
Karin Rehnqvist: Tiden ropar på dig
Jag läser mycket poesi, är ständigt på jakt efter texter att tonsätta. När jag hittar något där det kan finnas en möjlighet till musik gör jag ett streck i marginalen med färgpenna. Kanske en dag behöver just den dikten få toner, rytmer, klang.
I Harry Martinsons bok ”Dikter om ljus och mörker” är det många färger och streck. När jag 2013 skulle göra ett stycke för kör och cello valde jag inledningsdikten, Världsklockan: ”Tungt haven äter på tidens berg / och bergen samlas i tidens hav.” Vilken storartad poesi! Jag markerade fler dikter och tänkte att det kanske kan bli fler stycken en dag.
Jag skriver gärna för röster och instrument, och kombinationen kör och cello är speciell. Cellons register är ungefär lika stort som den blandade körens: från andrabasarnas låga c sträcker den sig upp till sopranernas högsta ton – och lite till.
Fem år efter Världsklockan var det dags. En kördirigent och en cellist frågade efter ett stycke, som blev till två: Natt och Hårt åskväder. Tillsammans med Världsklockan bildar de en tjugo minuter lång svit, men varje stycke kan också framföras separat.
Världsklockan ger med sin stora pendel plats för stora svängningar och dramatik. Dikten, liksom musiken, talar om djup och höjder, tiden som tickar. Efter stor dramatik mot slutet kommer en coda som skall sjungas mycket svagt och med diffusa vokalljud: ”Skört, som efter katastrofen”, lyder karaktärsbeteckningen.
I Natt handlar det om en grönskande jordisk natt, där stjärnor syns i källan. Musiken är ljus i karaktär och klang. Bara sopraner, altar och tenorer sjunger – basarna har paus – och cellon får använda sitt allra ljusaste register med flageoletter.
I Hårt åskväder blir i stället basarna framträdande, när himmelen svartnar och mörker rasar ner över mörker. Satsen behövde förstärkas klangligt med ett piano, som mullrar med mörka glissandi och kluster. Slutet är intensivt, när ”Slagregnet störtar ner / genomrutet av dån”. Åskvädret avlägsnar sig sakta, och till sist dör dånet bort.
Karin Rehnqvist