Non passa giorno av Gabriele Ariolfo
Utgångspunkt i kompositionen är Matteo Rusconis korta och kraftfulla dikt ”Non passa giorno” (Ingen dag går utan), som tar upp den dramatiska verkligheten kring arbetsplatsolyckor i Italien.

Utifrån ett montage av fyra olika vokalupptagningar av dikten, framförda av Massimo Scola, utforskar jag sambandet mellan talets prosodi och dess översättning till instrumentala gester. Dessa utvecklas och kombineras enligt musikaliska processer, vilket förstärker textens emotionella och dramatiska kraft. Musiken behåller således en nära koppling till det ursprungliga talet och vävs samman med de inspelade rösterna för att skapa ett ljudsystem som både fungerar som formellt undersökande och som ett medel för socialt ifrågasättande.

Gabriele Ariolfo

English
The centrepiece of the composition is Matteo Ruscons short and powerful poem, “Non passa giorno” (Not a day goes by), which addresses the dramatic reality of workplace deaths in Italy. Starting from a montage of four different vocal recordings of the poem as performed by Massimo Scola, I explore the connection between the prosody of speech and its translation into instrumental gestures. These evolve and combine according to musical language processes, amplifying the texts emotional and dramatic impact. The music thus retains a close connection to the original speech, intertwining with the recorded voices to create a sound system that serves as both a formal investigation and a means of social denunciation.

Gabriele Ariolfo

DISSIPATIO H. G. av Francesco Schweizer
för engelskt horn, basklarinett, fagott, horn, harpa, viola, cello och kontrabas

Idén att översätta talat språk till musik kan verka paradoxal. Musik är inte ett språk, och dess sätt att uttrycka sig är mycket annorlunda; snarare utvecklades musiken ur talet. Av denna anledning undersökte jag några betydelsefulla exempel från både historisk och samtida repertoar. I Different Trains av Steve Reich översätts korta fragment av tal till musik, medan Robert Schumann komponerade ett kort pianostycke med titeln The poet speaks.

Jag vidareutvecklade båda verken och använde dem som material för min egen komposition genom att dekonstruera dem och kombinera dem på olika sätt. I min komposition fungerar det talade språket som ett störande bakgrundsmummel, medan musiken representerar en flykt från världens brus.

Francesco Schweizer

English

DISSIPATIO H. G. 
for english horn, bass clarinet, bassoon, horn, harp, viola, cello and double bass

The idea of translating spoken language into music may seem paradoxical. Music is not a language, and its mode of articulation is very different; rather, music evolved from speech. For this reason, I examined some significant examples from both historical and contemporary repertoire. In Steve Reich’s "Different Trains", short fragments of speech are translated into music, while Robert Schumann composed a short piano piece entitled "The Poet Speaks". I elaborated on both works and used them as material for my own composition, deconstructing them and recombining them in different ways. In my composition, spoken language functions as a bothering background murmur, whereas the music represents an escape from the noise of the world.

Voices figures av Ida Lundén
Voice figures är inspirerat av Margaret Watts Hughes och hennes arbete med det hon kallade Voice Figures; ett undersökande av hur röstens ljud kan . Ett arbete som gick i linje både med Léon Scott de Martinvilles synliggörande av ljud genom det han kallade Phonautogram liksom Chladni och hans Chladni-plattor.

Margaret Watts Hugh var utbildad sångerska, samtida och bekant med Jenny Lind. Med sitt instrument Eidophone skapade hon en sorts mönsterrika röst-bilder genom att sjunga olika toner mot en glasskiva som hon täckt med flytande färg.

I mitt stycke har jag utgått från fyra meningar där hon beskriver sin metod, men även använt mig av tonmaterial från två, av henne komponerade, hymner. Meningarnas ord har sorterats på olika sätt och ur det materialet har jag fått fram tonhöjder, tonlängder, ackord och flera andra parametrar.

Utifrån Watts Hughs text där hon talar om membran och vibrationer har jag gjort val musikaliskt vad gäller instrumentering; alla blåsinstrument dubblerar på kazoo, slagverket spelar på membranofoner, stämgafflar och med olika vibrerande tillbehör. Slagverket kommer också vid två tillfällen, visualisera ljudets vibrationer.

Ida Lundén

English
It is well known that sound is created through vibrations. Through this knowledge, humans have been able to save sound since the 1850s but have also found different ways to visualize sound. In 1885, Margaret Watts Hughes began experimenting with glass discs, colored paste and her instrument Eidophone. By singing notes in to the Eidophone, different patterns were formed depending on frequency, which she called “voice-figures”. Vibrations, patterns, word rhythm are what interests me in my piece for KammarensembleN and the SISS-project. I investigate different ways to make the instruments create vibrations and patterns through different playing methods but also with membranes, paper, speaker elements and other things. I work with material from Watts-Hughes in the form of images, text and working methods, but I am also inspired by phenomena such as chladni-plates and cymatics.

Ida Lundén

Miserere av Daria Scia
Den nya kompositionen för KammarensembleN hämtar inspiration från Miserere i Sessa Aurunca, ett enastående exempel på uråldrig sakral sång djupt förankrad i Kampaniens (Italien) muntliga tradition. Miserere Aurunca, som sjungs under stilla veckans ritualer, utmärks av sin expressiva och rituella kraft samt av den emotionella intensitet som uppstår i samspelet mellan rösterna.

De texter som används i det nya verket – en originaltext av mig, Sonett XLVIII (48) ur Canzoniere av F. Petrarca, utvalda delar ur Psalm 50 (51) samt olika fragment – är alla knutna till temat barmhärtighet och nåd. De förvandlas genom sökandet efter och återerövringen av en ny klanglig materialitet.

Prosodin fungerar som en drivkraft och formas efter textens energi och känslomässiga intention, inom processer som skulpterar tiden till spänningsfält. Den ständiga deformationen av vokallinjen, i samklang med talets och andningens rytm, omfunktioneras till en generativ parameter för formen. I organiseringen av flera parametrar strävar skrivsättet mot att bli en klanglig emotionens dramaturgi.

Daria Scia

English
The new composition for KammarensembleN draws inspiration from the Miserere of Sessa Aurunca, an extraordinary example of ancient sacred chant deeply rooted in the oral tradition of Campania (Italy). Sung during the Holy Week rituals, the Miserere Aurunca is distinguished by its expressive and ritual power, and by the emotional intensity that emerges from the interaction of the voices. The texts used in the new work — an original text of mine, Sonnet XLVIII (48) from Il Canzoniere by F. Petrarch, selected sections from Psalm 50 [51], and various fragments — are all connected to the theme of mercy and grace. They are transfigured through the search for, and recovery of, a new materiality of sound. Prosody acts as a driving force, shaping itself according to the energetic and emotional intention of the text, within processes that sculpt time into fields of tension. The continuous deformation of the vocal line, following the rhythm of speech and breathing, is refunctionalized as a generative parameter of form. In the organization of multiple parameters, the writing aims and aspires to become a sonic dramaturgy of emotion.

Daria Scia

Dulcinea, Dulcinea av Niccola Straffelini
Dulcinea, Dulcinea är ett kort melolog baserat på en text av Carlo Cenini. Verket föreställer Don Quijotes sista läsning före sin död: ett brev från hans älskade Dulcinea. Ett omöjligt brev som upplöses i ett metafysiskt delirium av ljus och ord, nästan på väg att försvinna.

I Ceninis tolkning blir texten till ljudmaterial. Rösten bearbetas med överlagringar, rumsliga effekter och rytmiska artikulationer, och skapar förtätningar, pauser, brott och avstånd som speglas i instrumenten. Rösten blir inte bara berättelse, utan ett musikaliskt element som vävs samman med de instrumentala gestalterna.

Resultatet är en instabil balans mellan klarhet och mysterium: meningar träder fram i glimtar, i interferenser, som om språket själv förändrats. Musiken följer texten och förstärker dess bilder och klangliga nyanser, och bjuder lyssnaren att stanna i ett rum mellan ord och ljud.

English

Dulcinea, Dulcinea is a short melologue based on a text by Carlo Cenini, in which Don Quixotes last reading before his death is imagined: a letter from his beloved Dulcinea. A final, impossible letter that dissolves the writing itself into a metaphysical delirium of light and words now close to extinction. Recorded in Ceninis interpretation, the text becomes sound material: the vocal track, treated through overlays, spatializations, and rhythmic articulations, generates thickening, fractures, suspensions, and distances that find echo and resonance in the instruments.

The voice is no longer just narration but is transformed into a musical element, intertwining in counterpoint with the instrumental gestures. This intertwining gives rise to an unstable balance between clarity and mystery: meaning emerges in flashes, in interferences, as if a sort of ‘musical radioactivity’ had modified the linguistic material, triggering formal processes of continuous transformation. The music accompanies and amplifies the text, illuminating its images and timbral nuances, and invites the listener to pause in a space suspended between word and sound.

Dallas 1972 av Chrichan Larson
Mitt verk Dallas 1972 är skrivet för laptopist och septett bestående av basklarinett, fagott, vibrafon, harpa, viola, cello och kontrabas. I tre satser som spelas utan avbrott exponeras en text av den amerikanske psykiatern John Fryer – delvis som fragment med fokus på klangen, uppdelad i en eller två stavelser, men stundtals även som meningsbärande satser.

Fryers text framfördes inför publik vid American Psychiatric Associations (APA) 125:e årsmöte i Dallas 1972. Han hade ombetts av en vän att verka för att homosexualitet skulle avföras som psykisk sjukdom ur DSM-klassifikationen, vilket han gjorde förklädd och med förvrängd röst.

Orden i verket är formellt integrerade i en musikalisk väv baserad på algoritmer.

Chrichan Larson

English
My piece ”Dallas 1972” is written for a laptopist and a septet consisting of bass clarinet, bassoon, vibraphone, harp, viola, cello and double bass. In three movements played without interruption a text by an american psychiatrist, John Fryer, is exposed, partially as fragments focusing on the sound, using basically one or two syllables, but at times also as meaningful sentences. Fryers text was presented to an audience at the 125th Annual Meeting of the American Psychiatrist Association (APA) in Dallas 1972. Fryer was asked by a friend to intervene in favour of the removal of homosexuality as a mental disorder, from the DSM classification, which he did in disguise, his voice distorted. The words in the piece are formally integrated in a musical texture based on algorithms.

Chrichan Larson