Sedan starten 2002 har Stenhammarkvartetten etablerat sig som en av Skandinaviens främsta stråkkvartetter. Nutida musik ligger ensemblen varmt om hjärtat och de beställer kontinuerligt verk av framstående svenska tonsättare. Ett av deras senaste beställningsverk är Anna Einarssons Courage, mon amie: resultatet av en vandring i mörkret orsakat av såväl coronapandemin som av personliga prövningar.

Anna Einarsson är något av en musikalisk kameleont. Hennes uttryck spänner över jazz, konstmusik och elektronisk musik och inrymmer såväl opera och orkestermusik som jazzmusik för barn. Courage, mon amie för stråkkvartett är, liksom Jonas Valfridssons stråkkvartett, färgat av coronapandemin. Men även personliga prövningar sammanföll med skapelseprocessen.

Uttryck för tungsinthet eller sorg i sociala medier möts gärna av glättiga utrop och gulliga emojis som, om än säkert är ärligt menade uttryck för stöd och uppmuntran, lätt upplevs som tomma och distanserade. Einarssons fransktalande väninnas nyktra uppmaning ”courage, mon amie” – fatta mod, min vän – blev däremot en fyrbåk som, i Einarssons egna ord, ”bröt igenom mörkret och visade vägen framåt”. Musiken trevar sig fram med olika impulser som avlöser varandra.

Jonas Valfridsson är inte främmande för att ta in människans mörker i sin musik. Orkesterverket Biķernieku Mežs, beställt och uruppfört av Sinfonietta Rīga, skrevs till minne av de tiotusentals människor – framför allt judar – som mördades i biķernieku-skogen under nazisternas ockupation. Valfridssons tredje stråkkvartett, som här får sitt uruppförande, är ett av alla verk som skapats under, och präglats av, pandemin. Men i detta fall är det inte i första hand pandemin i sig, utan en av de händelser som ägt rum samtidigt, som var motorn som satte igång tonsättarens penna.

Det var det belarusiska folkets uppror mot landets president Aleksandr Lukasjenko – en auktoritär ledare som många kallar diktator – som väckte Valfridsson ur en känsla av hopplöshet och håglöshet. När människor förtrycks, lider, dör, vad kan en tonsättare åstadkomma? Vad är hens kompetens värd när människoliv står på spel? Valfridssons tredje stråkkvartett är sprungen ur det belarusiska folkets uthållighet och motståndsvilja. Och vad är väl en revolution utan musik?

Gunnar Bucht hör till 1900-talets mer betydande svenska tonsättare, såväl för sina verk som för sina insatser som pedagog, debattör och som ordförande för bland annat Föreningen Svenska Tonsättare. Han skrev sin första stråkkvartett i tjugoårsåldern, som ett ”gesällprov” enligt honom själv, men det är framför allt orkestermusiken som lockat honom. Den femte och åtminstone hittills den senaste stråkkvartetten tillkom för bara fyra år sedan.

Bucht lockas av den klangliga omväxlingen: Stråkkvartetten rymmer både det lilla uttrycket och det stora, som till och med kan tangera det orkestrala. I yttersatserna tar han fasta på det stora uttrycket i kraftfulla utbrott medan de två mellansatserna tillåts vara mer inåtblickande, lågmälda. Tredje satsen bygger för övrigt på en musikalisk idé från tonsättarens ungdom, ett sätt att – som Bucht själv beskriver det – i likhet med Sibelius ta vara på ungdomens ingivelser.

Jan W. Morthenson har sedan 1900-talets andra hälft varit verksam som tonsättare och, under en period, dessutom som bildkonstnär. I slutet av 1960-talet började Morthenson utveckla det han kallar för metamusik: musik med syfte att kommentera eller reflektera över annan musik. I Ancora för stråkkvartett behandlar Morthenson fragment av folkmusik på en mängd olika, varierade sätt.

På liknande sätt som Morthenson kommenterat folkmusiken med Ancora har han gjort med exempelvis begravningsmusik i Farewell från 1970 och militärmusik i Alla Marcia från 1973. Det senare verket är i tre satser, skrivet för stor orkester, Frälsningsarméns damkör, stroboskop och tape, och avser bland annat att åskådliggöra militärmusikens våldsamma drag.

Verkkommentarer

Gunnar Bucht: Stråkkvartett nr 5

Att komponera för stråkkvartett ansågs åtminstone förr i världen vara ett gesällprov för att godkännas som yrkesverksam tonsättare. Sålunda tillkom min första stråkkvartett i början av 1950-talet, tätt följd av min första symfoni. När den andra stråkkvartetten komponerades 1959 hade jag redan hunnit med ytterligare tre symfonier, vilket visar på den kreativa fantasins inriktning: orkesterklangen. Det dröjde ända till 1990-talet innan den tredje stråkkvartetten såg dagens ljus, för att under 2010-talet följas av fyran och femman. Och där är vi nu.

Varför vänder jag mig så pass sent i livet tillbaka till stråkkvartettens klangvärld? Motiven kan variera, men ett sticker ut som väldigt naturligt: Behovet av omväxling, av ny näring för fantasin. Stråkkvartetten är ett medium som härbärgerar både det orkestrala och det finstilta, vilket jag försökt att ta vara på. Verkets fyra satser visar prov på bägge kategorier.

Yttersatserna är snabba, där man ofta kan höra orkestrala utbrott, medan mellansatserna är mer lågmälda och eftersinnade. En långsam sats, på långt håll inspirerad av Wilhelm Stenhammars kvartettkonst, följs av en fjäderlätt och luftig sats i tretakt vars huvudidé går tillbaka till ett kompositionsförsök som gjordes före mina egentliga kompositionsstudier tagit sin början. Det påminner om Sibelius ord om att ta tillvara på ungdomens ingivelser. De kan ofta vara de bästa, även om verktygen ännu inte föreligger.

Gunnar Bucht

Anna Einarsson: Courage, mon amie

Courage, mon amie tillkom under en för mig personligen prövande tid, en tid som också kom att sammanfalla med coronapandemins utbrott. En väninna, vars modersmål är franska, brukade avsluta sina hälsningar till mig med just frasen ”courage, mon amie”. Tre små ord som, i sin frånvaro av käckhet och emojis, utgjorde en fyrbåk i det rådande mörkret och visade vägen framåt.

I verket arbetar jag bland annat utifrån en upplevelse av impulser och energier med skiftande livslopp, där vissa element tar sats, släcks ut och tar sats igen. Verket är skrivet för Stenhammarkvartetten och framförs här för första gången.

Anna Einarsson

Jonas Valfridsson: Stråkkvartett nr 3

Tillägnad Belarus modiga befolkning och Maria Kalesnikava i synnerhet.

Jag hade precis fyllt 40 när jag såg män i gasmask tömma Willys hyllor på vetemjöl och äppelmos. En föreställning jag odlat är att ”om krisen eller kriget kommer” skulle jag solidariskt göra min plikt med flit och mod, men mitt uppdrag blev inte att köra ambulans eller vakta gränser. De 25 år jag ägnat till att finslipa spetskunskaper var till föga nytta i en pandemi. Mitt uppdrag blev att hålla i, hålla ut och inte gå ut.

Det blev svårt att särskilja covid-19, depression och fyrtioårskris, men jag utförde min plikt: Jag låg mestadels inomhus och stirrade i taket. Satte mig vid klaveret och laptopen och stirrade lite till. Tvivlet var starkt på att det jag ägnat mer än hälften av mitt liv åt inte var värdefullt. Aptiten för musik försvann, det blev mig egalt i vilken ordning tonerna kom, luktsinnet ledde mig ingenstans.

Ungefär samtidigt, i Belarus, reste sig folket mot sin diktator Lukasjenko. Vid frontlinjen stod Maria Kalesnikava, en flöjtist med examen från Stuttgart i barock- och nutida musik. Hon är två år yngre än jag och på YouTube hittar jag en video när hon spelar musik som påminner mig om min tid på Gotlands tonsättarskola. Hon sitter fängslad sedan september 2020 i väntan på rättegång och är inte det minsta samarbetsvillig.

Jag tänkte mycket på den unga belarusiskan som åkte från Minsk till Stuttgart för att studera Neue musik, ifall det hade påverkat hennes uthållighet och motståndsvilja. Då det inte fanns så mycket annat för mig att tro på bestämde jag mig för att så var fallet, och att jag skulle fortsätta träna på att jobba mot hopplöshet och motstånd under mina priviligierade former. Jag satte mobilen på 09:00 igen och försökte banka in en hetta i kompositionen, trots motstånd och hopplöshet, i tron att det var värdefullt.

Jonas Valfridsson

Jan W. Morthenson: Ancora

Ancora är en komposition om folkmusik. Den har skrivits utifrån det faktum att världens nedärvda musik hotar att upplösas och deformeras av den multinationella kommunikationstekniken. Grunden för olika länders musikkultur förvandlas till minoritetsintressen. Folkmusikens omedelbara expressivitet får en ångestfylld karaktär. Danserna blir krampartade, spöklika. I det tilltagande dånet av mass-teknikens grävmaskiner vill glädjen inte infinna sig. Sångernas innebörder omvandlas med nya symboliska förtecken.

I stråkkvartetten Ancora – ”ännu” – står fragment och skuggor av folkmusik från balkanländerna mot splitter av västerländsk musikmodernism. Båda kulturformernas existens är lika utrotningshotade. Trots de stilistiska och estetiska avstånden finns en gemensam ton i utsattheten. Stråkinstrumentens dubbla roller i folkmusik och konstmusik förbinder klangligt de olika särdragen.

Kompositionstekniskt består Ancora av aspekter på absorberande av folkmusikfragmenten – alltifrån solo mot brusartad bakgrund till nästan enstämmigt unisont. Gentemot den melodibärande stämman förhåller sig övriga stämmor på många olika sätt: homofont, kontrapunktiskt, klangligt, dynamiskt, tonalt störande, avvisande, bekräftande, likgiltigt oförstående. Harmoniken pendlar mellan tonalitet och buller men bygger huvudsakligen på mikrointervall. Formen är sluten - det saknas utvägar. Motiv utvecklas inte utan cirkulerar runt magnetiska centraltoner. Endast i ett fall avslutasett citat.

Ancora, ännu, betyder trots allt en sista möjlighet. Utvecklingen kan inte helt förutses, även om de musikkulturella tendenserna i de flesta fall talar sitt tydliga språk. Framtidens folkmusik blir en reflex av det teknifierade samhället liksom den äldre folkmusiken varit en yttring av bondekulturen. Huruvida människorna kommer att kunna ge ett fortsatt direkt uttryck för sin situation är däremot en öppen fråga.

Jan W. Morthenson