Kristin Boussard började intressera sig för musik när hon var 5 år och spela fiol. När hon blev äldre började hon även att spela saxofon. Hon tog sin kandidatexamen vid Piteå musikhögskola, där hon numera undervisar i gehör, och sin masterexamen i Stockholm. I sin musik tycker Kristin om att väva in visuella, sceniska element samt använda sig av humoristiska, alternativa inslag. Sceniska detaljer som hon använt sig av är musiker som spelar med akvarium som partitur, musiker som rör på sig enligt instruktioner, blockflöjtister som spelar i vatten och hon själv spelande på torris. Det är lekfullheten, nyfikenheten och helhetsupplevelsen som definierar Kristin Boussards musikaliska uttryck. Det och glädjen i utforskandet av det musikaliska uttrycket tillsammans med musiker.

Den ensamma hunden

År 1930 gjorde sig den folkkära komikern och revyskådespelaren Fridolf Rhudin sig odödlig i Kar De Mummas monolog ” Den ensamma hunden” på Södra Teaterns nyårsrevy. Den mycket underhållande sketchen om en bitter hund som pratar om sina ägares tillkortakommanden anses vara den mest sålda talskivan i Sverige. Stycket ni nu ska få höra är en förvridning av sketchen där jag musikaliskt strävat efter att lyfta fram Rhudins komiska bitterhet ur ett mer typiskt hundperspektiv, samtidigt som jag leker med tidskillnaden, och hyllar det lingvistiska mirakel som är munkforsdialekten. Fridolf Rhudin kommer själv att medverka på stenkaka.

Ida Lundéns musik har ett brett spektrum av uttryck: t ex utforskning av ljud och nya sätt att leka i bitar som Vingring och Susa Donker Low , inspiration, soundwise och rytmisk från andra former av musik som finsk tango i Halusin (jag ville) , Afrikansk vindmusik i Boom-choff-leuit och prestationsbaserade solotyper som Han (Honom) och Spänst åt alla (Vigor till alla). 

Något som genom åren har blivit allt viktigare är ett nära samarbete med musiker när man skriver en ny bit. Till exempel i Murghi Uthahon skrev ett stycke för duon Jonny Axelsson och Ivo Nilsson som har resulterat i musik för en film; "Transire" och Murghi Utha för självkonstruerade synthesizers, trombon, percussion och fem medspelare. I radiespelet samarbetade hon med poeten och musiken Pär Thörn för att skapa en ljudfantasi över bokstaven R.

Hennes musikutbildning har varit lång och grundlig, både som musiker, lärare och kompositör. Pianostudier i jazz och improvisation vid Musikhögskolan, Göteborgs universitet och studier i musiksammansättning med Sven-David Sandström vid Gotlands Musikskola, Pär Lindgren och Bent Sörensen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Mathias Spahlinger , Musikhögskolan i Freiburg, Tyskland. Mellan 2004-2005 höll hon ett stipendium på KunstForumHellerau, Dresdner Zentrum für Zeitgenössische Musik och 2006 var hon konstnär i hemvist och fick Omega-priset på Visby International Center for Composers. 2011-2013 var hon kompositör i hemvist på Sveriges Radio P2.

Ida Lundén är en vanligt tangentbordsspelare och artist inom improviserad musik, avant pop och annan experimentell musik. Hon samarbetar med artister, filmskapare och dansare och har spelat regelbundet i grupperna Ludd (med slagverkaren Lise-Lotte Norelius), Syntjuntan och Konatus (med Dr Dr Feiler).

Klocka med Mikro

Våren 2002 bodde jag i Freiburg i södra Tyskland, en stad som ligger naturskönt omgiven av gröna berg och kullar. En dag var jag ute på promenad på berget Schönberg, och plötsligt var det som om det fanns en gömd katedral med den skönaste klockklang djupt inne i skogen på berget. Ett mysterium! En stund senare öppnade sig landskapet, och på bergssluttningen var det fullt av betande kor, alla med en unik klocka som vackert spelade tillsammans. Dagen efter gick jag tillbaka med mikrofon, lade mig ner i gräset, och lyssnade. 

Andrea Tarrodi föddes 1981 i Stockholm. Hon började spela piano som åttaåring och redan då väcktes lusten att skapa egen musik. Tarrodi har studerat komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Conservatorio di Musica di Perugia och Musikhögskolan i Piteå för bl a Jan Sandström, Fabio Cifariello-Ciardi, Pär Lindgren, Lars-Erik Rosell, William Brunson och Marie Samuelsson. Hon tog sin masterexamen i komposition från Kungliga Musikhögskolan år 2009.

Sitt genombrott som tonsättare fick hon då hon år 2010 vann första pris i Uppsala Tonsättartävling med verket Zephyros för orkester, något som ledde till flera framföranden av olika orkestrar runt om i världen. Tarrodi har erhållit stipendier från Kungliga Musikaliska Akademien, STIM, Statens Kulturråd och Konstnärsnämnden. 2011-2013 var hon utsedd till Sveriges Radio P2:s hustonsättare, ett uppdrag som inneburit beställningar från Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören, Dahlkvistkvartetten med flera. 2012 var hon Vårens Tonsättare i Berwaldhallen, då bland annat hennes orkesterverk Liguria uruppfördes av Sveriges Radios Symfoniorkester under chefsdirigent Daniel Harding. Samma år belönades hon med Musikförläggarnas Pris, Årets Konstmusikpris i kammarmusikkategorin för sitt stycke Empíreo. Under 2013-2014 var Tarrodi Västerås Sinfoniettas Tonsättarprofil. 2015 mottog hon Carin Malmlöf-Forsslings Pris.

Tarrodi skriver för många olika typer av ensembler, och tycker särskilt om att skriva vokal- och orkestermusik. Hennes verk har framförts av bl a Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Cape Philharmonic Orchestra, Spartanburg Philharmonic, Malmö Symfoniorkester, Helsingborgs Symfoniorkester, Svenska Kammarorkestern, Nordiska Kammarorkestern, Uppsala Kammarorkester, DalaSinfoniettan, Västerås Sinfonietta, Stockholms Kammarbrass, KammarensembleN, Radiokören och Eric Ericsons kammarkör. Hennes musik har också uppförts utomlands i bl a U.S.A, Tyskland, Österrike, Frankrike, Norge, Finland, Danmark, Island, Serbien, Portugal, Italien, Nederländerna, Storbrittanien, Turkiet, Bulgarien, Mexico, Japan, Kina, Australien och Sydafrika. Hennes musik har också representerats vid Östersjöfestivalen i Berwaldhallen både år 2010 och 2012. Andrea Tarrodi är medlem i STIM och KVAST och invaldes 2009 i Föreningen Svenska Tonsättare. År 2017 framfördes Tarrodis orkesterverk Liguria på BBC Proms i Royal Albert Hall av Kungliga Filharmonikerna med Sakari Oramo som dirigent.

Kostym för solokontrabas är ursprungligen en introduktion till ett längre sceniskt verk för kontrabas och fyra mansröster som heter Lilla Gumman och Herrarna i Hagen. Här framförs det för första gången som ett eget solostycke.

www.andreatarrodi.com

Gunnar Bucht, f. 1927.

Födelseåret antyder inte bara ett långt liv utan också en lång tonsättarkarriär. Den startade med op. 1, ”Tema med variationer för piano. À la cinqyecento” år 1949 och fick sin preliminära avslutning med ”Reconsidering Beckmesser” för gitarr år 2017. Däremellan ligger en mycket omfattande produktion med 17 symfonier, nästan lika många orkesterverk med olika titlar, en opera, en Luthermässa, ett halvsceniskt oratorium ”Odysseia”(Kazantzakis), fem solokonserter, fem stråkkvartetter mm. Därtill kommer en litterär output av omfattande en självbiografi ”Född på Krigsstigen”, arbeten som behandlar musik i ett filosofiskt och idéhistoriskt perspektiv samt på sistone monografier över Berlioz och den nordiska trion Nielsen/Sibelius/Stenhammar.

På sätt och vis kan min tonsättarkarriär sägas vara slut vid förra millennieskiftet eftersom sedan dess ingen musik av min hand klingat vid olika institutioner. En karakteristik vore att jag är den mest icke-spelade tonsättaren i Sverige. Alltid nåt’ sa’ han som såg Åmål...

Kattens öron (1959)

Verket var en beställning från Sveriges Radio musikavdelning och litterära sektion i förening och uppgiften att göra ett litterärt-musikaliskt radioprogram som var mer genomarbetat, gärna med en röd tråd, än dåtidens tämligen planlösa hopvispning av text och musik. Resultatet blev föreliggande verk där jag bad Lars Forssell att hitta på en story där en talad monolog skulle interfolieras av musikaliska avsnitt som på något sätt skulle korrespondera med texten. Handlingen - if any - utspelar sig i Paris strax efter första världskriget där en totalt ensam man erinrar sig forna dar och ljusglimtar i sin egen tristess och vars enda sällskap är en katt. Som dock mot slutet ledsnar på hans jeremiader och sticker sin väg. Instrumentvalet är tänkt att ge associationer till tiden och musiken blir ibland vältalig och - som någon skrev vid uruppförandet - tar kattens parti. En annan bedömare tyckte att jag hade en naturlig begåvning för musikaliska aforismer. Där fick symfonikern!