Musiker ur Arméns musikkår
Alexander Lindh, trumpet
Andreas Bengtsson, trumpet
Dennis Vasiliev, horn
Carl Appelgren, trombon
Niklas Dahlstrand, tuba
Per Friman, sopransaxofon
Filip Källner, altsaxofon
Jesper Eriksson, tenorsaxofon
Sebastian Fjellheim, barytonsaxofon
Johan Westerberg, slagverk
Andrea Tarrodi (1981): Drache-Frau (The Wounded Diva) (2017)
Sébastien Holmström Borén (1984): Duett för sopransaxofon och slagverk (2019), uruppförande
David Björkman (1973): Tarantino Suite – An Exhibitionist at the Pictures (2020)
1. Promenade
2. Jules
3. Promenade II
4. Standartenführer Hans Landa
5. Promenade III
6. Mr. Blonde
7. Promenade IV
8. Rick Dalton
9. The Bride
Jan Levander (1959): Nisse (1999)
1. Bakstycke
2. Underdel
3. Ena sidan
4. Framparti
5. Andra sidan
Arméns musikkår är en del av Livgardet i Stockholm och den största av Försvarsmaktens tre professionella orkestrar. I full storlek är den en symfonisk blåsorkester och den uppträder ofta vid betydelsefulla händelser, som till exempel statsbesök eller högtidliga audienser på slottet, samt vid parader och ceremonier. En annan viktig del av kårens uppdrag är att gå i täten för vaktparaden genom Stockholms gator till Kungliga slottet vid högvaktsavlösning.
Musikkåren har också en omfattande konsertverksamhet och uppträder såväl i full styrka som i ett flertal mindre ensembler med olika musikalisk inriktning och besättning. I denna konsert uppträder ett par ensembler ur musikkåren: dels en duo bestående av slagverk och saxofon i Sébastien Holmström Boréns uruppförande, dels en saxofonkvartett i Jan Levanders Nisse, dels en brasskvintett i Andrea Tarrodis och David Björkmans verk.
Om Nisse för saxofonkvartett och slagverk skriver Jan Levander att det är ”ett slags modulsystem, ungefär som en IKEA-produkt”. Jazzen har varit hans musikaliska hemvist sedan tonåren, men Levander har komponerat verk för allsköns olika besättningar och sammanhang. Hans musikaliska signum är möten mellan kammarmusik, improvisation och svensk folkmusik – lite som olika bitar som fogas samman med en insexnyckel. Och, som Levander skriver, ”om det saknas någon del, då tar jag vad som finns hemma”.
Drache-Frau kan översättas som ”drakkvinnan” och syftar till ett antagligen inte alltid så smickrande epitet på ”den åldrade divan”, som Andrea Tarrodi skriver i sin verkkommentar, ”när hon inte längre är ung, vacker och framgångsrik”. Verkets undertitel är en referens till författaren och professorn Karin Johannissons faktabok ”Den sårade divan” om psykiatrins makt och roll, gentemot individens möjlighet att själv ta makt över sin diagnos och sjukdom.
I boken beskriver Johannisson författaren Agnes von Krusenstjerna, konstnären Sigrid Hjertén och författaren Nelly Sachs: samtliga inskrivna på Beckomberga sjukhus för diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia. I sitt verk strävar Tarrodi efter att balansera mellan olika ytterligheter i den sårade divans splittrade personlighet: skönhet och elegans, kontra fulhet och galenskap.
David Björkman är för de flesta antagligen känd som opera- och konsertdirigent, som sådan eftertraktad såväl i Sverige som internationellt, men han är även aktiv som tonsättare. Vid sidan av musiken har Björkman ett stort filmintresse och i Tarantino Suite förenar han dem. Med Modest Musorgskijs klassiska pianosvit som förebild – dessutom finurligt parafraserad i verkets underrubrik – gestaltar Björkman i musik några av filmskaparen Quentin Tarantinos mest minnesvärda karaktärer.
I verket möter vi både hjältar, som den beslutsamma och hämndlystna The Bride från ”Kill Bill”, och skurkar, som den grymme nazistgeneralen Hans Landa från ”Inglorious Basterds”. Björkmans motsvarighet till Musorgskijs promenad-tema representerar här i stället den store exhibitionisten själv, Quentin Tarantino, vars röst återkommer genom hela verket.
Andrea Tarrodi: Drache-Frau (The Wounded Diva)
Jag har alltid varit fascinerad av ”den åldrade divan” och vad som händer med henne när hon inte längre är ung, vacker och framgångsrik. Man kan ibland höra henne benämnas som ”en riktig gammal drake”. När jag skrev det här stycket så hade jag henne i åtanke. Jag såg henne sitta framför spegeln, betrakta sitt åldrade ansikte och minnas tillbaka med både stolthet och bitterhet. Jag funderade också mycket på skönhet, elegans och återhållsamhet kontra fulhet, aggressivitet och galenskap och i musiken ville jag hela tiden att det skulle balansera mellan just de här ytterligheterna.
Undertiteln, ”The Wounded Diva”, har också en koppling till Karin Johannissons bok ”Den sårade divan” som undersöker galenskap och växelspelet mellan individ och sjukidentitet: ”en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den”.
Andrea Tarrodi
David Björkman: Tarantino Suite – An Exhibitionist at the Pictures
Min idé till verket grundar sig i mitt stora filmintresse och min fascination av att några till synes enkla ord fästa på ett papper kan injicera så mycket energi och fantasi hos skickliga skådespelare att odödliga karaktärer skapas. Tarantino Suite är en hommage till den briljante amerikanske filmskaparen Quentin Tarantino och hans många oförglömliga filmer, karaktärer och texter.
Som format har jag gjort ett slags Tavlor på en utställning, en blinkning till Modest Musorgskijs mästerverk, men här hamnar i stället några utvalda karaktärer i fokus. De varvas med ett promenad-tema – som kan symbolisera skaparen Tarantino, exhibitionisten själv – som alltid dyker upp, först som sist, genom hela verket.
Gestalterna avbildas efter sin egen inneboende kraft och emotionella grundförutsättningar: Självsäker och ostoppbar som Jules. Generös och sataniskt grym, men samtidigt munter som Hans Landa. Avslappnad och ondskefull som Mr. Blonde. Känslig och självömkande som Rick Dalton. Eller hämndlysten, desperat och oerhört sorgsen som The Bride.
Verket avslutas med Skaparens tema och med ackord som får representera en hyllning till den tomma scenen, det oskrivna bladet: ”le carte blanche”.
David Björkman