Att vistas i musiken

Intervju med Henrik Strindberg
Svensk Musikvårs tonsättarprofil 2024

Text: Anna Hedelius

Moderns händer dansar på pianotangenterna. Tonerna av Chopins Regndroppspreludium och Beethovens Pathétique klingar genom hemmet vid Kalmarsundsparken. Pojken lyssnar, han är idel öra. Musiken gör något med honom, den visar honom rum där han gärna vill vistas. Sextio år senare gör han det fortfarande. Svensk Musikvårs tonsättarprofil Henrik Strindberg har verkat över fem decennier i musikens tjänst.

I barndomshemmet i Kalmar fanns inte bara musiken. Den gamla villan med trädgård som morfar blomsterhandlaren hade köpt för att rymma sina planteringar hade utsikt över slottet, sundet och Öland. Där fanns också tillgång till böckerna och konsten. Teatern låg ett stenkast bort. Ja, att Henrik Strindbergs farfars fars kusin hette August och farfars storebror var vetenskapsmannen Nils som deltog i Andréexpeditionen gör väl också sitt med det kulturella kapitalet.

– Släktskapet med August är bara en abstrakt ramsa jag lärde mig, men jag har haft nytta av honom på mina resor, sluppit fortkörningsböter bland annat, skrattar Henrik Strindberg. Nils är lite mer konkret. När jag var liten stod hans låda med saker från Vitön i en garderob. Den skänkte vi sedan till Kungliga Biblioteket. 

Henrik Strindberg och jag ses över en surdegslimpa hemma hos mig, eftersom den vältränade tonsättaren var sugen på en cykeltur i vårsolen. Själv bor han numera i ett sjuttiotalsradhus med utsikt över Saltsjön tillsammans med sin hustru, konstnären Ragna Berlin. Liksom barndomshemmet är det en bostad som präglas av närheten till konsten. Båda makarna arbetar hemma och flygeln såväl som Ragnas arbetsbord är centralt placerade i den öppna planlösningen.

– Konsten är en självklar del av livet för mig. Jag växte upp utan tv, på lördagarna samlades vi kring radiogrammofonen och lyssnade på klassisk musik. På julafton gick vi i julbönen klockan fyra i stället för att se på Disney. Den traditionen upprätthåller Ragna och jag fortfarande.

Henrik Strindberg växte upp omgiven av kvinnor – mamma, mormor, moster, faster. Då han var fem år fick pappa arkitekten en hjärtinfarkt och omkom på ett sjukhus i Västervik. Ändå var fadern under många år högst närvarande i Henrik Strindbergs liv.

– Länge bar jag på en barnslig bild av att han satt på ett moln eller stod bredvid mig i rummet då jag arbetade.

Först vid 33 års ålder bearbetade Henrik Strindberg sorgen. Som färdigutbildad tonsättare befann han sig i Paris då han fick en beställning från Nordiskt Konservatorieråd. Olof Palme hade skjutits till döds året innan och Strindberg bestämde sig för att tonsätta en text ur Den poetiska Eddan, Det första kvädet om Gudrun, som handlar om ett sorgearbete. Uruppförandet gavs i Göteborg 1987.

– Under genrepet var det smockfullt av folk och radion var på plats. Jag satt bredvid gitarristen Bengt Magnusson och hjälpte till att vända blad. När det var över brast jag i gråt och grät i tjugo minuter. Samma sak hände både efter konserten och när verket sattes upp på Centre Culturél Suédois i Paris. Efter det upptäckte jag att pappa inte var med mig längre.

Men låt oss ta alltsammans från början. För att förstå Henrik Strindbergs väg in i musiken går det inte nog att understryka den kommunala musikskolans betydelse. Det var där Strindberg fick möjlighet att utveckla sin kreativitet. Han spelade alla instrument han kunde komma över – blockflöjt, fiol, tvärflöjt, piano, klassisk gitarr. Vid femton års ålder började han ”hitta på” egen musik och när han som lite äldre ville skriva ett orkesterverk sa skolans rektor Anders Bergman genast ja och det kom att framföras av Kalmar Musiksällskap. Under gymnasietiden grundade Strindberg, tillsammans med storebror Staffan och gymnasiepolaren Peter Bryngelsson, proggbandet Ragnarök. Året var 1972 och bandet debuterade under en stor musikgala på Stagneliusskolan.

– Vi bestämde oss för att inte spela blues, som alla andra band i Kalmar. Vi sökte en egen stil, en egen musik och utgick en del från folkmusiken.

Redan tre år efter grundandet började Ragnarök spela på heltid och åkte på turné till Norrland – Umeå, Luleå, Gällivare, Kiruna.

– Vi var väldigt amatörmässiga, men så småningom fick vi skivkontrakt med Silence, troligen för att vår musik bestod av frön till något som var eget. Vi förde ständigt en estetisk diskussion kring vad vi skulle göra. I mina gitarrsolon förbjöd jag mig själv att spela bluesvändningar, blå toner och att bända strängarna. Vi gick en smal väg för att hitta ett eget tonspråk. 

En liknande drivkraft präglar Strindberg som konstmusiktonsättare.

– Mitt mål är att försöka göra något som inte har hörts förut.

Efter några år med Ragnarök hoppade Henrik Strindberg av. Han jobbade som teatermusiker på Byteatern och flyttade så småningom till Stockholm för att gå en kurs på Fylkingen i den nutida musikensemblen Harpans krafts regi.

– Det var mycket konceptuellt, bara John Cage och Karlheinz Stockhausen för hela slanten, det vill säga musik utan puls, vilket var en kulturchock för mig.

Men att kliva in i nya musikaliska landskap gav blodad tand. Henrik Strindberg kom in på Kungliga Musikhögskolans kompositionsförberedande utbildning och direkt därefter på Kompositionslinjen. Att studera kontrapunkt var en dröm, men han ifrågasatte också en del av de rådande idealen.

– Många lärare hade studerat för Ligeti och hade alla samma uppfattning om att ny musik inte ska vara pulsbaserad, inte innehålla oktaver och naturligtvis inte treklanger. Det var den modernistiska traditionen, men jag hade ju stått på scen och visste hur rytmen kunde ta tag i publiken – varför skulle jag inte använda det?

Henrik Strindberg tog tid på sig för att komma fram till vilken sorts tonsättare han ville vara. Då han tre år efter Musikhögskolan kände sig mogen att komponera skrev han stycket Kommandez där slagverkarna spelar ett flöde av sextondelar med oförutsägbara accenter. 

– Under en privatlektion för Sven-David Sandström visade jag stycket. Han lyfte på glasögonen, tittade och sa ”puls, jag hatar puls.” Men jag visste vad jag ville och det var att undersöka rytmik och puls, därav titeln kommandes.

Henrik Strindberg skrattar. I dag anger hans musikaliska motto Rhythm and Sound, inriktningen emot rytmik och klangfärg.

– Orden är givetvis en travesti på Rhythm and Blues och de kom till när jag började kombinera de rytmiska elementen med flageoletter och brus, som i styckena Tidslinje och Femte strängen. När jag kom på mottot befann jag mig i New York och promenerade nerför Femte avenyn inför smygpremiären på Bryta snitt på The Museum of Modern Art – kanske därav engelskan.

Under några år på 1980-talet bodde Henrik Strindberg på La cité internationale des arts i Paris. Där gick han till botten med en fråga som alltid hade följt honom: ”Vad är musik?”

– Musik går inte att ta på, men den påverkar oss ändå. Jag undersökte frågan genom att gå på djupet med datorprogrammering. Jag ställde upp regler och skruvade på dem för att undersöka vad det är som skapar musik.

Orkesterverket I träd kom bland annat till under den här tiden. 

– Första satsen skrev jag för hand i övertonsserien. Inför andra satsen hade jag fått datorn att skapa frekvensmodulerade spektrum. Av 99 olika spektrum plockade jag ut två, av vilka jag skapade andra och tredje satsen. Efter det kastade det jag hade skrivit för hand i papperskorgen. 

I träd uruppfördes av Sveriges Radios symfoniorkester i Berwaldhallen 1989. Friedrich Goldmann, som dirigerade, valde att inte repetera stycket annat än under ett genomdrag och därefter på genrepet.
    – Jag minns att jag var väldigt upprörd, men han visste med erfarenhet att det skulle vara för slitigt för orkestern att repa. Just därför blev förstås uruppförandet enastående.

Åren med programmering blev en betydande kompositionsperiod i Henrik Strindbergs liv. Avgörande verk som Etymology, Näcken epilog och Vandringsflöjten tillkom under den tiden.

– Vandringsflöjten skrev jag för Dan Laurin. Det är ett avancerat koncept med programvara från Ircam och elektronik som skapar illusionen av en blockflöjt som kommer vandrande genom publiken.

Då Henrik Strindberg därefter fick tre beställningar för solist och orkester – en saxofonkonsert för Jörgen Pettersson, en klarinettkonsert för Håkan Rosengren samt Utvald för sopran och orkester – lämnade han algoritmisk komposition bakom sig. 

– När jag skrev för en solist tänkte jag att det måste vara utåtriktat.

Under en djupt personlig konstnärlig kris, efter att ha levererat ett verk som han upplevde inte höll måttet, fick Henrik Strindberg en beställning av Mats Engström, dåvarande programchef för Kungliga Filharmoniska orkestern i Stockholm. Deadline var generös, fem år, men orkesterverket satt långt inne. Han ville hitta ett eget grepp. Under tiden tonsatte han fyra dikter av Bruno K Öijer och använde där flageolettarpeggion som en slags illustration av några rader om en kvinna vars hår nås av en solstråle då hon skakar ut det. 

– Då kom jag på att även orkesterverket skulle bygga på flageolettarpeggion. Men först måste jag lära mig mer om dessa arpeggion, så jag skrev pianotrion Bryta snitt, beställd av Staffan Scheja. 

Verket fick heta Neptuni åkrar. ”Ett av detta sekels bästa svenska musikverk” skrev Camilla Lundberg i Opus om verket efter uruppförandet i Konserthuset Stockholm 2006.

Och även om det finns mycket mer att berätta om Henrik Strindberg – som bland annat har haft ett långt och berikande yrkesliv som kompositionslärare vid Gotlands tonsättarskola och i allra högsta grad fortfarande är verksam som tonsättare – är det som om cirkeln får en naturligt slut där, med verket som fått sitt namn efter den vackra strandlinjen vid havet på Öland, en plats där blåelden skjuter upp ur de karga fälten varje sommar. Det är en plats kalmariten Henrik Strindberg ofta besökte under barndomens somrar, men numera vistas alltmer sällan på.  

Ett ställe där han däremot fortsätter att vistas är – musiken.

---

Läs mer om Henrik Strindbergs musikaliska tankar i 
Arbete med rytm-puls, form och tonmaterial