Första versionen av Henrik Strindbergs stycke Modell är från 1984. Strindberg gick i kompositionsklassen när Anders Loguin bad om ett kort stycke för flöjt och tre malletinstrument. Verket planerades minutiöst på rutpapper. Det är inspirerat av 1950-tals-modernismens hårt strukturerade kompositionstekniker, men applicerat på få notvärden och ett pentatoniskt tonförråd som så småningom krymps eller tänjs genom multiplikation. Fraslängderna är strikt förutbestämda och speglas som om det vore tolvtonsserier, men är delar av en den ganska långa melodi i jämna åttondelar som presenteras i starten. Den inledande delen är unison, andra delen en tvåstämmig kanon, tredje delen en fyrstämmig kanon. 

Vid uruppförandet hette verket hustle an’ bustle. Michael Pettersson spelade flöjtstämman. År 2004 bad han Strindberg göra en version för Tribukait/Pettersson/Berg Trio. Denna finns utgiven på deras cd Sounds of Transparence. 

– Jag döpte om stycket till Modell. Några år senare tänkte jag att det skulle vara spännande med en version för fyra sopransaxofoner, det blev Modell 3.

La caverne des idées. Idéernas grotta. Lei lei Tians stycke är inspirerat av den grottallegori som den grekiske filosofen Platon använde i sitt verk Staten i ett försök att illustrera verklighetens natur. Allegorin är skriven som en fiktiv dialog mellan Platons lärare Sokrates och Platons bror Glaucon. I dialogen beskriver Sokrates en grupp människor som har levt fastkedjade vid väggen i en grotta hela sitt liv, vända mot en tom vägg. På väggen ser människorna skuggor av saker som passerar bakom dem, och de börjar tillskriva dessa skuggor former. Enligt Sokrates är skuggorna det närmaste fångarna kommer att se verkligheten. Han förklarar sedan att filosofen är som en fånge som befriad från grottan kommer att förstå att skuggorna på väggen inte alls utgör verkligheten, eftersom han kan uppfatta verklighetens sanna form snarare än skuggorna. Allegorin relaterar till Platons formteori, enligt vilken "formerna" (eller "idéerna") och inte den materiella förändringsvärlden som vi känner till genom sensation, besitter den högsta och mest grundläggande typen av verklighet.
 

David Riebes stycke Kostymen sys i det tysta är en personlig komposition som handlar om både tacksamhet över livet och oro inför döden och det okända. Riebe berättar:
– År 2016 drabbades jag av leukemi, 27 år gammal, och genomgick flera behandlingar, bland annat stamcellstransplantation. I vår del av världen är det vanligt att man lever i en känsla av att vara nästan odödlig – olyckor, sjukdom, våld och krig är något som drabbar andra, inte mig. I detta stycke vill jag reflektera över vad som händer med oss när döden plötsligt kommer obehagligt nära, till exempel om vi själva drabbas av en potentiellt dödlig sjukdom. Musikaliskt har jag utgått från två speltekniker som är idiomatiska för saxofon: embouchure-glissandon och multiphonics. Båda dessa skapar genom sin natur en osäkerhet och ambivalens i musiken som här blir en illustration av oro och ångest. Men de kan också frambringa ljudlandskap fulla av eftertanke som passar väl till att förmedla flera av de positiva idéerna bakom stycket: betydelsen av mänskliga relationer, tacksamhet över livet och vetenskapen, och hur man växer som människa av att plötsligt inse att man inte är odödlig. 

Titeln kommer ur sista strofen i Tranströmers dikt Svarta vykort: 

Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. 
Det besöket glöms och livet fortsätter. 
Men kostymen sys i det tysta.

Stycket tillägnas Stockholms Saxofonkvartett, samt Riebes syster Anna. 
– Utan hennes stamceller hade jag kanske inte levt idag.

Diana Rotarus stycke Fly in Amber är inspirerat av den skotske målaren Graeme Todds visuella värld. Liksom många av Todds verk är de tre korta styckena tre imaginära landskap, uppenbarligen monokromatiska, som överlappar olika nivåer av perception eller minne. De fyra saxofonerna (SATB) behandlas som en orgel, en enda röst med olika böjningar, de solistiska ögonblicken är mycket sällsynta. Styckets sista del, Very delicately but stubbornly hypnotical, utforskar ett annat slags hypnotisk trans: den repetitiva mekanismen.

En långsamt spunnen melodi. En noga utarbetad bordun. Kromatiska slingor som faller och stiger. Det är beståndsdelarna i Karin Rehnqvists kvällssång …and so the day ends. Grunden till stycket är hämtad från sista satsen av hennes tidigare verk Solsången. Kvartetten som består av en alt-, två tenorer- och en barytonsaxofon ger en mörk klang. 
– Saxofonernas förmåga att nästan ljudlöst smyga in och ur varandras toner ville jag framhäva. Jag sökte ett uttryck av andlöshet och suggestion, skriver Rehnqvist.

Inställningen till melodi intresserar henne.
– Hur långsam kan den vara för att musikerna ska kunna hålla i fraserna, och för att den fortfarande ska uppfattas som en melodi?
.…and so the day ends är skriven för Stockholms Saxofonkvartett. 
 – Vårt samarbete över åren har varit oerhört kreativt och givande.