En av våra mest välkända pianister är Carl-Axel Dominique. Han har studerat för Sven Brandel och Greta Erikson på Kungliga Musikhögskolan. Med tanke på att han faktiskt debuterade med Charles Ives långa och komplicerade Concord Sonata 1965, förstår man lätt, att han i sin repertoar lagt tonvikten på nutida musik. Han passar alltså självklart in på Svensk Musikvår, som i år liksom tidigare innehåller en stor del nutida musik, som man kan se av programmet.


Inför årets festival tipsade Car-Axel Svensk Musikvårs ledare, Jörgen Pettersson, om det stora verk han ville framföra, Mats Edéns ”21 Pieces for Piano”. Det är ett komplicerat verk som fordrar lång instuderingstid.

Carl-Axel Dominique är nog särskilt känd för sina tolkningar av Olivier Messiaens musik, men har även framfört verk av kompositörer såsom Sven-David Sandström, Tommie Haglund och Charles Alkan. Utöver västerländsk konstmusik har han även, bl.a. med allmusikgruppen Solar Plexus, spelat musik från andra musikaliska traditioner, som han tycker underlättar för honom att levandegöra notbilden.

– Absolut! Jag upptäckte ju det. Det är improviserad musik, och jag drogs till Messiaen just för att han var en improviserande tonsättare i den meningen, att han liksom Debussy, Chopin och Bach först spelade det han senare skrev ner. Jag har alltid haft en ambition att få in det improvisatoriska i en tolkning, alltså det som fanns, innan noterna skrevs. [Dirigenten och tonsättaren] Leif Segerstam brukar tala om att det ska födas i stunden, trots att det finns på noter. Klassisk musik måste hela tiden få ha det där levande, säger Carl-Axel.

Mats Edéns verk ”21 Pieces for Piano” är ungefär lika omfattande som Ives Concord Sonata, så vad finns det annars för likheter och skillnader mellan verken? 

– I båda verken finns det idéer, som verkar ha tillkommit för idéernas egen skull, men som är i stort sett ospelbara, t.ex. närmast omöjliga tempi. Fast det där är också det roliga, även om det förstås finns en gräns. Det är musik med infall, där man måste hitta på ett sätt att spela.

Mats Edén är riksspelman, och det märks i musiken, där han varit mycket noga med det rytmiska, ett slags ”sväng”, en levande rytm, som får musiken att ibland svänga av sig själv, som Carl-Axel uttrycker det. På så sätt går den tillbaka till 1700-talet, när improvisation var en naturlig del av musicerandet. 

Carl-Axel Dominique
Carl-Axel Dominique, foto Angelica Engström

På programmet finns även en  ”Fantasi ur stunden”. Det låter ju som att det är fråga om en improvisation. 

– Ja visst! ”Ur” stunden betyder, att man öppnar sig helt, att man inte har bestämt för mycket på förhand. Det handlar om att låta det komma, man blir ett medium i stället för att försöka visa upp sig själv. Man får inte stå emellan publiken och musiken, förklarar Carl-Axel. Något på förhand bestämt tema finns inte heller i det här stycket, det föds i stunden. Fast säkert är det inte, det kan komma att bygga på någon gammal idé, som jag har, men då gäller det att spela som om det var första gången, säger han och skrattar. Men det kommer att ha något slags förhållande till Mats Edéns stycke.

Carl-Axel Dominique är inte bara pianist utan också tonsättare med en rad stycken på verkslistan. Att komponera betyder mycket för honom, och just nu är han på gång med ett nytt stycke för fagottisten Mats Klingfors, sonen och kontrabasisten Jonas Dominique och honom själv, som de ska uruppföra i maj i en musikskola. 

Carl-Axel tycker att Svensk Musikvår är mycket viktig, eftersom svensk [konst]musik förekommer så lite i media, och det har också blivit svårare för kammarmusikföreningar att presentera svensk musik. Det blir också ofta så, att man spelar musik av ”kända” tonsättare. Därför bestämde Carl-Axel tidigt, att han inte skulle spela ”kändismusik”. 

– Så när jag spelade Satie på sextiotalet, var det nästan ingen som visste vem han var. Det var först senare han blev känd t.ex. för sina ”gymnopedier”. 

Carl-Axel Dominique har också intresserat sig för amerikanska tonsättare som John Cage, som inte ville att musik skulle upprepa sig, och Elliot Carter, som skrev så komplicerad musik, att man på Stockholms konserthus inte ville spela den, eftersom den skulle ta för lång tid att öva in. Men sådant skrämmer inte Carl-Axel.

Calle Friedner

 

 

Dominique
Carl-Axel Dominique, foto Calle Friedner